Tänk om man kunde bygga bo mitt emellan stad och land, med 5 minuter till stadens torg och med skogens alla möjligheter väntandes precis runt husknuten. Alltså verkligen, bokstavligen runt knuten.
Det är precis vad Klas har gjort och han skrattar när jag frågar varför han har valt att bygga bo just här. Och med all rätt. Det är väl ganska uppenbart? Vi står på uppfarten till deras nybyggda villa, ritad av hans syster, vid Vitbergets fot och kastar snöbollar över vägen in bland de kraftiga granarna i skogsbrynet. Snövallen längst vägen bryts av en gång som leder in i skogen mot elljusspåret. Hade det inte varit för att Klas stakade 9 mil på skidor helgen innan och korsade mållinjen till Vasaloppet som bäste svensk; att han på sina vilodagar brukar ‘varva ner’ med 20 km terränglöpning så hade jag frågat om han verkligen orkar hålla upp en 200 meter lång passage under hela vintern, men jag avstår.
EN AV VÄRLDENS BÄSTA LÅNGLOPPSÅKARE
Klas som heter Nilsson i efternamn har under senaste åren utvecklats till en av världens främsta långloppsåkare på skidor och han är mitt uppe i sin högsäsong när jag träffar honom. Han har under de senaste två månaderna korsat mållinjer i Schweiz, Italien och i Österrike på fina topp 20-placeringar. Och den största bragden hittills i hans karriär. En 4:e plats på Vasaloppet.
– Jag började tävla när jag var i 10-årsåldern och gick sedan skidgymnasiet i Lycksele men det är mer nu på senare år som jag har börjat satsa professionellt, berättar Klas
– Den här säsongen har varit min överlägset bästa säsong.
Klas har precis fyllt 34 och jag kan inte låta bli att fråga, även om det kan vara provocerande, ifall han inte har nått toppen av sin karriär.
– Att bli riktigt bra på långlopp i skidor tar tid, förklarar han.
– Det är flera i världseliten som är i 45 årsåldern så jag är bara i början av min karriär, replikerar han och ler. I långloppssammanhang är det mycket rutin och strategi, och med åren får man också någon slags hårdhet i kroppen.
Medan vi pratar så traskar vi från Eriksberg, vidare längst vägen upp mot Vitbergets elljusspår där de flesta motionärer kliver på spåret. Solen skiner, om än lågt denna marsdag, och om jag inte inbillar mig så värmer den faktiskt lite på kinderna.
Bara dagarna innan jag och Klas träffas så har Skellefteå blivit utsett till Sveriges 3:e mest prisvärda längdskidsystem i en undersökning av Smarta. De tittade på kostnaden per åkbar kilometer preparerat skidspår efter räknat in kostnaden för boende, mat och hyra av utrustning
– Vad tycker du om Skellefteå som längdskidort då? frågar jag.
– Vitbergets skidspår står sig väl. Helt klart ett av Sveriges bästa system. Här finns en bredd med lättåkta slingor för familjer och motionärer men också riktigt tuffa och kuperade spår för oss som tränar hårt. Många fina södersluttningar också där man åker med staden som fond i bakgrunden och … Mitt i meningen så rusar Klas upp mot en liten timmerlada vid eljusspårets start.
– Har du sett att dom har ställt hit en värmestuga? ropar han över axeln och jag hakar på honom. Han hälsar på några skidåkare som är i färd med att ge sig ut i spåren och försvinner sedan in i ladan. Jag efter. Den är gammal och golvet lutar, men väldigt mysig. Det står några bord och bänkar längst in som träffas av ljuset från fönstren som vätter ut mot skidspåren.
– Om man hade kunnat handla mackor och varm choklad här så hade längdskidorten Skellefteå varit komplett säger Klas och skrattar. Och en rullskidbana på sommaren hade inte heller suttit helt fel.
EN FAMILJ VID BERGETS FOT
Klas bygger inte bara bo utan även familj. Tillsammans med sin sambo Johanna har han tre barn, tre och fem och ett år gamla
– Jag tycker verkligen om att vara ute i naturen med familjen och med barnen. Att få ge dom de upplevelser som jag själv fick när jag var barn, och jag hoppas att jag ska kunna spendera mer tid hemma nu framöver.
Skidåkning är nämligen inte allt Klas ägnar sig åt. På sommaren så både tränar och tävlar han inom terränglöpning, paddlar kajak och på höstarna vågsurfar han.
VÅGSURFING TILLS ISEN LÄGGER SIG
– Utomlands då eller, man kan väl inte vågsurfa i Bottenviken? frågar jag.
– Jodå, det finns flera fina surfspots inom bara 45 minuter från stan men de flesta av dom håller vi hemliga. Det finns otroligt många fina stränder som de flesta inte känner till. Vi är ett gäng som brukar surfa mellan Augusti och November. Sedan måste jag fokusera på skidåkningen, men många av mina surfkompisar fortsätter ända tills isen lägger sig. Vi har börjat att traska tillbaka mot Klas hus och jag fryser en aning i min tunna dunjacka och tänker
– Men hur klarar man av att surfa i så kallt vatten, frågar jag?
– Vi har tjocka våtdräkter, huvor, handskar och skor när vi surfar. Det värsta är egentligen ansiktet. I bland när man stiger upp ur vattnet har man tjocka istappar som hänger ner från mustaschen och ögonbrynen.
Vi är nu tillbaka från vår promenad och traskar in i värmen i Klas villa och rakt in i stimmet från det så kallade småbarnslivet. Klas sambo, Johanna har hämtat barnen tidigare idag för att dom har planerat att ge sig ut hela familjen i skogen för att göra upp en eld och grilla mellis ute.
– Ska du med och ta en korv? frågar Johanna mig medan hon förbereder hajkbananer tillsamman med barnen.
– En korv hinner jag väl med, svarar jag och tänker att kontoret ska jag nog hinna sitta på tillräckligt mycket ändå den här veckan. Kan Klas och Johanna ta sig tid att slappna av så kan även jag.
[Text och foto: Sven Burman]
