Trots att Byskeälven idag är ett Sveriges mest välrenommerade laxvatten, är kombinationen laxfiske med fluga och Byskeälven en relativt ny företeelse. Frågar du dem som var med när det begav sig, tog det inte fart förrän på 90-talet. Då hade den brittiska överklassen, som i någon mån ska ha uppfunnit flugfiske efter lax, svingat flugor på de brittiska öarna och i de norska atlantlaxälvarna; och till och med i svenska Emån, sedan 1800-talet. Vi parkerar någonstans där tallarna tillåter, ett par kilometer nedströms Fällfors i Byskeälven. Hit är det knappa trettio kilometer från havsmynningen. Det är tidigt i juni men laxarna går fort i det höga försommarvattnet. Jag och Emilie har slagit följe. För när du fiskar lax är det bra med sällskap. Någon som du kan döda tid tillsammans med. Någon som du kan gå varannan repa med. Och någon som plockar upp dig när du faller. För på många sätt är laxfiske inget annat än ett jobb. Ett slit där du stämplar in och gnuggar på från morgon till kväll, eller från rättare sagt, från kväll till morgon. Att dygnet vänds upp och ner har förstås till stor del med det där midnattsljuset att göra.
– Jag tar första repan, säger Emilie och drar vadarna högt upp under armhålorna.
Ingen överklass
Laxfiske i norra Sverige har aldrig haft något med överklass att göra. Här har laxen i älven handlat om överlevnad. Allmogen fiskade för maten på bordet och för skatten som svenska Kungen hade ålagt dem. Sportfiske var således inget man ägnade tid åt på landsbygden. Där och då hade man viktigare saker för sig. Som fylla ladorna och därigenom försöka överleva en vinter till. Jag bryter några döda grenar från gammal rotvälta och får fyr på en eld. Det är snart midnatt men solen belyser fortfarande skogslandskapet. Skuggorna är långa och i väst tornar ovädersmolnen upp sig. För en laxfiskare är dåligt väder egentligen finväder. Alltså sol och molnfritt. Sådant som vanligt folk håller tummarna inför en annalkande semesterperiod. Älvarna däremot, de behöver regn och rusk för att hålla vattenflödet igång och temperaturen dräglig. Laxen trivs nämligen som bäst när vattnet nått sisdär 8-10 grader och huggvilligheten håller i runda slängar i sig upp mot 15-16. När vattentemperaturen hunnit bli 18 grader är det ofta tack och god natt. Då hugger fisken dåligt och har du tänkt återutsätta fångsten så ökar fiskens dödlighet rejält vid så höga temperaturer.
Samurajer och baristamjölk
På elden kokar vattnet i kaffepannan. Jag drar den på sidan och häller på precis så mycket kokkaffe att en lagom tjock fjällämmel kan promenera över rostningen utan att sjunka igenom. Nej, det är knappast ett exakt mått men vad är exakt när det kommer till laxfiske, tänker jag. Jag knäcker en pinne jag hittar på marken och rör om i pannan. De senaste årtiondena har fisket i Byske förändrats en hel del. På 1990-talet fanns det bara en handfull laxfiskare i älven. Ibland pratar man om de 7. Ibland de 12. Lite som Kurosawas samurajer eller Henry Fondas Edsvurna män. Och antalet lekvandrande laxar var nära nog detsamma. På den tiden samlades man på Landfors. En fiskeplats mitt mellan havsmynningen och det partiella vandringshindret i Fällfors. Man drack kaffe och utbytte erfarenheter. Var det någon som sett så mycket som en laxstjärt i en strömkant tappade de andra hakan. Jo, då var det långt mellan både fisk och fiskare. Forsnacken flyter svart och tungt. På avstånd väsnas ett par tranor och myggen surrar högt av förtjusning över vår närvaro. Emilie sätter sig på den där rotvältan och tar av sig kepsen.
– Undrar om den för otur med sig, säger hon och väger kepsen i skärmkanten.
– Kaffet är klart, säger jag och räcker henne en kåsa.
– Visst har du barista mjölken med dig, undrar hon. Baristamjölk på strandkanten i zon 4 är också något nytt, tänker jag och gräver fram mjölkpaketet bland nylonspolar, halvätna jordnötspåsar och mycket annat ur en ryggsäck som någon sedan länge tappat kontrollen över.
”I mungipan har hon bitit fast ”Den vanlige”. Ett omåttligt populärt flugmönster, nära nog legendariskt för området …”
Som i ett trollslag
Laxfiske är inte för de otåliga. En sliten klyscha säger att det går 10 000 kast på varje landad lax. Den siffran är knappast statistik säkerställd men den säger ändå något. År 2012 kom en vändning. Beslutsfattare spelade lax och laxfiskare rätt i händerna, egentligen utan att ha den avsikten. Så här gick det till. Eftersom laxen föds i älven och sedan vandrar ut i havet för att växa till, så långt ner som i södra Östersjön, finns många potentiella faror längs vägen och många som gör anspråk på fisken. Det kommersiella drivgarnsfisket på öppet hav var en av de påtagligaste dödsfällorna. Som en konsekvens av att maktens män ville rädda tumlaren, Östersjöns egen delfin, förbjöds drivgarn som fiskemetod alltså 2012. Tumlaren var nämligen en frekvent bifångst i drivgarnen. Det gjorde att fisketrycket på den vilda laxen lättade och fler individer hittade genast tillbaka till sina lekplatser i älvarna i norr. Och nästan som i ett trollslag förändrades tillvaron även för laxfiskarna.
– Vart är laxen, säger Emilie och blickar ut över älven.
– I älven, säger jag.
– Eller kanske i en annan älv, säger hon och reser sig.
– Ska vi prova Åbyn? Den är ju bara tio minuter bort.
I takt med att tillgången på lax har ökat också har intresset för att fiska lax tilltagit. Ibland tänker jag att flugfiske efter lax har gått och blivit trendigt, typ som surdegsbak, skogsbad eller get-yoga. Till karaktär är Byskeälven på många sätt en flugfiskares dröm. Fallhöjden gör att väldiga forsar och konkreta pooler avlöser varandra om vart annat. Dessutom får du fiska på nära nog 10 mil dubbel strand på ett endaste fiskekort. Det gör Byskeälven speciell även i det avseendet. Och dom där 10, eller egentligen 20 milen, kan låta mycket men de är inte alls fel. För den positiva trenden på laxtillgång tillsammans med älvens rykte och karaktär och har gjort att både lokala och långväga besökare, gärna spenderar alltmer och allt längre tid vid älven — och då är det bra med gott om utrymme.
Northland Salmon Reserve
Vi tar bakvägen genom Fällfors och stannar till vid bron över älven. Här har Anders Wallgren, tillsammans med Mikael Odell, etablerat Northland Salmon Reserve. Det är campingen i Fällfors som brandats om och fått ett tydligt laxfokus. Anders berättar att ambitionen är hög. Dels vill man vara den självklara mötesplatsen för laxfiskare i området. Ett bra häng, helt enkelt. Och förstås tillhandahålla boende, mat och sådant en laxfiskare kan tänkas behöva.
– Men vi vill också sprida kunskap om laxen och lyfta förståelsen om den här fantastiska arten. Mitt i Fällfors står Olof ”Ola Ann” Andersson staty med en lax i handen. Jag tolkar statyn som ett vittne om laxens betydelse historiskt. Ola Ann var en betydande köpman i bygden på 1500-talet och uppenbarligen en framstående fiskare. Idag kan Skellefteå kommun stoltsera med inte mindre än tre vildlaxälvar. För vid sidan av Byskeälven är också Kågeälven och Åbyälven av ICES (International Council for the Exploration of the Sea) erkända vildlaxälvar.
Ny keps
Det är ledigt i poolen mitt i samhället i Åbyn. Först fiskar vi södra sidan. En repa var. Sedan tar vi vårt pick och pack och flyttar till den norra.
När det är Emilies tur att hoppa i visar sig en fisk nere i forsen. Sedan en till. Och en till.
– Det kommer ett steg, ropar hon och river snabbt av lina från rullen. Ett steg är ett fiskstim på laxlingo. Alltså en grupp med laxar som unisont bestämt att här och nu är det läge att röra sig upp i älven. Att hamna mitt i ett laxsteg är vad varje laxfiskare vill mest av allt. Hon byter fluga men så ångrar hon sig och tittar frågande på mig. Hon vet att det är nu det gäller.
– Vilken skulle du ha knytt på? frågar hon.
– Den du har där förstås, svara jag självklart. I mungipan har hon bitit fast ”Den vanlige”. Ett omåttligt populärt flugmönster, nära nog legendariskt för området, vars original tillskrivs Byskeikonen Jan Marklund och tidig 90-tal, men som sedan studsat runt bland dedikerade flugfiskare längs älven innan den fått sin färdiga form.
– Ok, får jag en på den här så får du min keps, säger hon och lägger ut första kastet ner mot nacken. Femton minuter senare sitter jag där och flinar med en ny keps på huvudet.
– Ja, tänk vad laxfiske ändå är fantastiskt, säger Emilie och jag kan förstås inte annat än hålla med.
/Text & foto: Ted Logardt
