– Finns det björn? undrar Agnes.
– De flesta ligger i ide och är väldigt inaktiva, förklarar Tobias, ägare av Skellefteå adventurepark och även vår guide, kvällen till ära.
– Några andra farliga djur som jag ska passa mig för? fortsätter Agnes med samma kaxiga attityd som Ronja Rövardotter hade innan hon på eget bevåg traskade ut i rövarskogen.
Om man är uppväxt i en storstad i Polen och nybliven Skelleftebo så är dessa frågor fullt berättigade. Agnes Boeske flyttade till Skellefteå med sin man Konrad för 2 år sedan, men faktum är nog att många födda i Skellefteå skulle fråga precis samma sak. Om djuren alltså. Speciellt med tanke på vad vi precis förbereder oss för.
Himlen är till synes becksvart och vi ska alldeles strax vandra rakt in i en lika till synes becksvart skog. På fötterna har vi snöskor. Vi har fått pannlampor samt order om att inte tända dem (!). På himlen hänger nämligen en helt annan ljuskälla som ska guida oss in i skogen. En klart lysande fullmåne.
Den ljusa mörka skogen
Okej, det behövs kanske lite kontext här. Agnes och Konrad har besök från två polska resebloggare, Karol och Alex, som reser genom norra Skandinavien, och ingen av dem har stått på ett par snöskor förut. Vi ska ut på en snöskovandring under fullmånen tillsammans med Tobias som inleder med att lära oss att spänna på och av snöskorna. Samt hur man gör ett klassiskt lappkast. Alltså hur man enklast vänder 180 grader helt om när man väl är ute i djupsnön. När vi alla känner oss bekanta med såväl utrustning som lappkast så traskar vi in i den mörka skogen som snabbt och hänsynslöst sluter sig runt oss. De första minutrarna är just becksvarta. Ovissa. Vi famlar och någon ramlar i den mjuka nysnön.
– Lappkast! ropar någon annan och alla skrattar vilket känns skönt. Det lättar upp stämningen.
Men efter bara 5 minuter börjar den mörka skogen att ljusna. Dels har vi nått ett område där det är glesare mellan tallarna och granarna, men framförallt så har våra ögon börjat vänja sig vid mörkret. Eller kanske vid ljuset?
– Om ytterligare 5 minuter så kommer era pupiller att vara fullt öppna och månskenet kommer att vara en tillräcklig ljuskälla, förklarar Tobias, och han har så rätt. 10 minuter in på vår snöskovandring känns månen nästan bländande. Den mörka skogen har helt plötsligt blivit skimrande vacker. Träden, stenarna och stigarna är fullt upplysta och snökristallerna glittrar i månskenet. Likaså leendet på Agnes och Konrad med vänner. Även Tobias ler stort. Även om han har upplevt detta massor av gånger så gissar jag att hans stora behållning är att få se reaktionerna hos sina gäster. Se dem uppleva detta för första gången i sina liv.
Skägglav och hemmagjord lingondricka
Vi vandrar faktiskt inte omkring på måfå utan har ett mål med turen. Tobias guidar oss mot en timrad skogsstuga där mat och kaffe väntar. Längst vägen berättar Tobias om området som tidigare varit ett gruvområde. Han berättar om skägglavens och barken betydelse under svältperioder och är lyhörd för såväl gruppens frågor som önskemål. Så ska ett värdskap se ut, tänker jag stolt. Och mer av den varan ska det bli. Av värdskap alltså.
– Välkomna in i värmen, säger Tobias och öppnar dörren till den timrade stugan och det varma välkomnande ljuset känns till en början lika ansträngande för ögonen, som mörkret i skogen tidigare gjorde, men vi vänjer oss snabbt.
Tobias startar en brasa och plockar fram två muurikkor och nu vankas det betydligt lyxigare mat än skägglav och barkbröd. Renskav serverad tillsammans med potatismos och hemmagjord lingondricka. Tobias fortsätter att berätta om platsen med stor inlevelse. Om gruvnäringen. Om fångstgroparna. Om äventyrsbanorna. Om Muurikkan som han tillagar maten på. Men han lyssnar också nyfiket på Agnes med vänners berättelser om upplevelser som för såväl honom som för mig är lika spännande och exotiska som snöskovandring är för dom.
En plikttrogen kaffekopp med påtår
När Tobias av ren rutin ställer fram kaffekoppar åt alla och lyfter kannan med kokkaffet av elden så skrattar Karol gott. Hon och Alex har till skillnad från Agnes och Konrad bara spenderat ett par dagar i Sverige och redan konstaterat en sak;
– You Swedes, really need your coffee. Always. Morning, day, evening, and we’re just grabbing each opportunity and drink way more coffee than we are used too. Agnes och Konrad ler samt nickar instämmande, och någonstans här mitt i kaffet får denna berättelse sluta. För nu kvarstår bara en påtår och vår lika njutbara vandring tillbaka genom fullmånens sken.
[Text och foto: Sven Burman]
